tisdag 27 november 2007

Ett tal hållet till det brittiska underhuset den femte februari 1841

av Thomas Babington Macaulay
översättning och kommentarer av Tobbe J @ Præterea censeo

[Översättarens anmärkning: text inom hakparenteser är mina förtydliganden och ingår inte i originaltexten. Även om Macaulays tal är mycket specifikt inriktat på postum upphovsrätt, innehåller det många resonemang som är fullt tillämpliga på dagens debatt i ämnet. Vissa av Macaulays kommentarer, exempelvis gällande priatkopiering, är direkt tillämpbara på moderna svenska förhållanden. Min förhoppning är att denna översättning gör texten något mer lättillgänglig för en svensk publik. Jag har valt att bevara originalets ålderdomliga och mångordiga framställning, styckeindelning och, i möjligaste mån, kommatering. Eventuella oklarheter eller brott mot gott språkbruk är sannolikt min skuld, inte Macaulays.]

Den tjugonionde januari 1841 framlade serjeant Talfourd [Thomas Noon Talfourd, 1795-1854, serjeant är en hög juridisk titel] ett förslag om att ändra upphovsrättslagen. Syftet med detta lagförslag var att utöka tidsgränsen för upphovsrätten för en bok till sextio år, räknade från författarens död.

Den femte februari yrkade serjeant Talfourd på att lagförslaget skulle föredragas en andra gång. Som svar till honom hölls detta tal. Lagförslaget röstades ned med 45 röster mot 38. [andra föredragningen motsvarar i grova drag när den svenska riksdagen remitterar ett förslag till ett av utskotten för bearbetning]

Trots, herr talman, att det i någon mening är angenämt att ta sig an ett ämne som inte berörs av de vanliga politiska fiendskaperna, är det med viss motvillighet jag påkallar er uppmärksamhet. Det gör mig ont att inta en hållning som möjligen kan missförstås eller fås att framstå som fientlig mot litteraturens intressen eller mot litterära människor. Det gör mig ont, skall jag också tillägga, att gå emot min hedervärda och lärda vän i en fråga som han tagit upp av de renaste motiv och som han bevakar med faderligt intresse. Dessa känslor har hittills lockat mig till tystnad när upphovsrättslagen varit under debatt. Men eftersom jag, vid närmare eftertanke, är säker på att de föreslagna åtgärderna, om de tillämpas, skulle åsamka det allmänna stor skada utan att förläna några kompenserande fördelar till skriftställarna, finner jag det vara min plikt att göra min åsikt känd och försvara den.

Det första som måste göras, herr talman, är att bestämma enligt vilka principer frågan skall diskuteras. Står det oss fritt att lagstifta för det allmänna bästa, eller icke? Är detta en fråga om vad som är ändamålsenligt eller om vad som är rätt? Många av dem som skrivit och petitionerat mot sakernas nuvarande tillstånd behandlar frågan som varande en om rättigheter. Naturrätten ger, enligt dem, varje människa en helig och okränkbar egendom i sina egna idéer, i frukterna av hennes egna förnuft och fantasi. Lagstiftaren har sannerligen den fysiska makten att frånta henne denna egendom, precis som den har makten att förklara en oskyldig man fredlös [act of attainder, avskaffad i Storbritannien 1870] och halshugga honom utan rättegång. Men, precis som en sådan avrättning vore ett justitiemord, skulle en lag som fråntar en författare hans upphovsrätt, enligt dessa herrar, vara legaliserat röveri.

Om, herr talman, detta är fallet, låt rättvisa ske, kosta vad det kosta vill. Jag är inte beredd, som min hedervärda och lärda vän, att gå med på en kompromiss mellan rätt och ändamålsenlighet, och att begå en orättvisa för det allmännas bekvämlighet. Men jag måste erkänna att denna teori svävar långt bortom min fattningsförmåga. Det är inte nödvändigt, vid detta tillfälle, att gå in på en metafysisk utredning av ursprunget till äganderätten; och naturligtvis skulle endast den allra starkaste nödvändighet få mig att diskutera ett ämne som denna kammare så sannolikt skulle finna opassande. Jag medger att jag håller med Paley i hans tanke att egendom är en lagens skapelse, och att lagen som skapar egendom endast kan försvaras på den grunden att det är en lag som är gynnsam för mänskligheten. Men det är onödigt att debattera den uppfattningen. För även om jag trodde på den naturliga egendomsrätten, oberoende av nytta och som föregångare till lagstiftningen, skulle jag fortfarande förneka att denna rätt kan överleva den ursprungliga innehavaren. Få, vad jag förstår, ens bland dem som har studerat de mest mystiska och sentimentala filosofiska inriktningarna, skulle vara beredda att hävda att det finns en naturlig arvsrätt, äldre och av högre auktoritet än någon mänsklig lag. Ty denna naturrätt kan endast vara en; och arvsordningarna inom drottningens samvälde är tjugo till antalet. Utan att gå längre än till England, kan vi notera att mark i regel ärvs av den äldste sonen. I Kent delar sönerna i lika andelar. I många distrikt tar den yngste sonen allt. Tidigare var en del av en mans personliga egendom avdelad som laglott till hans familj och det var endast återstoden han kunde testamentera efter eget huvud. Nu kan han fördela all egendom efter eget huvud: men ni begränsade hans makt för några år sedan, genom att förklara att testamenten skall vara ogiltiga om de inte bevittnats av två personer. Om en man dör utan testamente, fördelas hans egendom normalt enligt arvsordningen, men det finns lokala sedvänjor som modifierar den förordningen. Vilket av alla dessa system är nu det som överensstämmer med den eviga rättsstandarden? Är det förstfödslorätt, lika fördelning eller borough English där yngste sonen privilegieras? Är testamenten jure divino? Är två vittnen jure divino? Kanske laglotterna i vårt gamla system kan göra anspråk på att ha himmelskt ursprung? Instiftades arvsordningen i himlen långt innan den antogs av parlamentet? Eller är det Yorks eller Londons sedvanerätter som är ursprungligast? Säkerligen, herr talman, måste till och med de som hävdar att egendom är en naturrätt medge att reglerna som föreskriver hur en död persons egendom skall fördelas är helt godtyckliga och helt och hållet har sitt ursprung i lagstiftarens avsikter. Om så är fallet, herr talman, föreligger ingen motsättning mellan min hedervärda och lärda vän och mig själv vad gäller principerna som ligger till grund för denna debatt. Ty den existerande lagen ger en författare upphovsrätt under hans levnad, och jag föreslår inga inskränkningar i detta privilegium, som jag tvärtom är beredd att nitiskt försvara mot varje angripare. Den enda fråga som skiljer oss åt är, hur länge efter en författares död staten skall tillerkänna hans representanter och arvingar upphovsrätt; och det kan, tror jag, knappast bestridas av någon rationell människa att detta är en fråga som det står lagstiftaren fritt att avgöra på det sätt som bäst tycks befrämja det allmänna bästa.

Vi kan därför, tror jag, stiga ned från dessa höjder, där vi riskerar att förlora oss bland molnen, till fast mark och klart ljus. Låt oss se på denna fråga som lagstiftare, och efter att ha rättvist vägt fördelar mot nackdelar, fälla dom mellan den nuvarande upphovsrättslagen och den som nu ligger på förslag. Frågan om upphovsrätt, herr talman, är som de flesta civilrättsliga avvägningar, varken svart eller vit, utan grå. Upphovsrättssystemet har stora fördelar och stora nackdelar, och det är vår uppgift att undersöka vilka dessa är och komma till ett arrangemang där fördelarna i största möjliga mån säkras och nackdelarna i största möjliga mån kan undvikas. Anklagelsen jag gör mot min hedervärda och lärda väns lagförslag är denna, att det lämnar fördelarna i nästan samma skick som innan, men ökar nackdelarna åtminstone fyrfaldigt.

Fördelarna som uppstår ur ett upphovsrättssystem är uppenbara. Det är önskvärt att vi skall ha en produktion av bra böcker; en sådan produktion kan inte uppstå om inte skriftställare får frikostig ersättning; och det minst förkastliga sättet att ersätta dem är genom ett upphovsrättssystem. Man kan inte räkna med att behovet av litterär upplysning och underhållning skall fyllas av människor som är verksamma i andra yrken. Sådana människor producerar ibland verk med stora förtjänster. Men vi kan inte vända oss till sådana personer för verk som kräver djup eftertanke och mycket forskning. Den typen av verk kan vi förvänta oss endast från personer som gjort litteratur till sin livsgärning. Av dessa kommer få att finnas bland de rika och de adliga. De rika och de adliga drivs inte till intellektuell möda av nödvändigheten. De kan drivas till intellektuell möda av önskan att utmärka sig själva eller av önskan att tjäna samhället. Men det är vanligtvis inom dessa murar [parlamentet] som de försöker göra sig bemärkta och tjäna sina medmänniskor. Både deras ambitioner och deras engagemang tar sig, i ett land som detta, naturligen politiska uttryck. Det är alltså på de människor vars yrke är litteratur, och vars privata medel inte är ymniga, man måste förlita sig för att få en produktion av värdefulla böcker. Sådana människor måste få betalning för sitt litterära arbete. Och det finns bara två sätt på vilka de kan belönas. Ett av dem är genom bidrag, det andra är via upphovsrätt. Det har funnits tider då skriftställare vänt sig, inte till sin publik, utan till regeringen eller ett fåtal stora män för att få lön för sina mödor. Så var fallet på Maeceneas och Pollios tid i Rom, på Mediciernas tid i Florens, på Ludvig den fjortondes tid i Frankrike, på lord Halifax och Lord Oxfords tider i det här landet. Nu vet jag, herr talman, mycket väl att det finns fall när det är rätt och riktigt, nej, när det är en helig plikt att belöna förtjänsterna eller avhjälpa nöden hos snillrika människor genom denna art av frikostighet. Men dessa fall är undantag. Jag kan inte tänka mig något system som är mer ödesdigert för integriteten och oberoendet hos skrivande människor än än det under vilket de skulle läras att söka efter sitt dagliga bröd i nådegåvor från ministrar och adelsmän. Jag kan inte tänka mig något system som med större säkerhet skulle förvandla de sinnen som av naturen formats till välsignelser och prydnader för vår art till offentliga spektakel och odågor.

Vi har, då, bara en utväg kvar. Vi måste befatta oss med upphovsrätt, vilka nackdelarna än vara månde. Dessa nackdelar är sannerligen varken få eller små. Upphovsrätt är monopol och producerar alla de effekter som erfarenheten lärt oss att tillskriva monopol. Min hedervärda och lärda vän talar mycket föraktfullt om dem som förletts av teorin om att monopol gör saker dyra. Att monopol gör saker dyra är visserligen en teori, på samma sätt som alla de stora sanningar som har etablerats av alla tiders och nationers samlade erfarenheter, och som tas för självklara i alla resonemang, kan sägas vara teorier. Det är en teori i samma mening som det är en teori att natt och dag följer på varandra, att bly är tyngre än vatten, att bröd mättar, att arsenik förgiftar, att alkohol berusar. Om, som min hedervärda och lärda vän verkar anse, hela världen har fel i denna fråga, om de verkliga effekterna av monopol är att göra saker bra och billiga, varför hindrar han sig då i sin förändringsvilja? Varför begränsar han verkan av en så föredömlig princip till sextio år? Varför går han med på något mindre än en evighet? Han har sagt oss att han, när han gick med på en begränsad tidsperiod, gjorde en kompromiss mellan vad som ytterst är rätt och vad som är ändamålsenligt. Men om hans åsikter om monopol är riktiga, skulle vad som ytterst är rätt och vad som är ändamålsenligt sammanfalla. Eller snarare, varför bör vi inte återställa monopolet på den ostindiska handeln till Ostindiska Kompaniet? Varför bör vi inte återuppliva alla de gamla monopol som, under Elisabets regeringstid, retade upp våra förfäder så till den milda grad att de, vredgade över outhärdliga orättvisor, bjöd ett sådant motstånd mot sin härskare att hon trots all sin arrogans tvingades retirera för första och sista gången. Var det billigheten och den utmärkta kvaliteten hos handelsvarorna som då uppväckte en så våldsam indignation hos det engelska folket? Jag tror, herr talman, att jag tryggt kan ta det för givet att effekten av ett monopol generellt är att göra varor otillgängliga, att göra dem dyra och att göra dem dåliga. Och jag kan lika tryggt utmana min hedervärde vän att påvisa någon skillnad mellan upphovsrätt och andra privilegier av samma sort; någon orsak till varför ett monopol på böcker skulle ge upphov till effekter i direkt motsats till de som Ostindiska Kompaniets temonopol eller Lord Essexs monopol på söta viner gav upphov till. Sålunda ligger det alltså till. Det är gott att författare skall belönas; och det mest invändningsfria sättet att belöna dem är genom ett monopol. Ändå är monopol något ont. För den goda sakens skull måste vi böja oss för det onda; men det onda bör inte tillåtas fortgå en dag längre än nödvändigt för ändamålet att säkerställa det goda.

Nu försöker jag inte försäkra er om att den existerande lagen är perfekt, att den perfekt identifierat den tidpunkt vid vilken monopolet bör upphöra; men jag kan med säkerhet säga detta, att den existerande lagen kommer väldigt mycket närmare den tidpunkten än lagen som föreslås av min hedervärda och lärda vän. Ty betrakta detta; de elakartade effekterna av monopolet är proportionerliga mot dess varaktighet. Ett sextioårigt monopol ger dubbla mängden negativa effekter jämfört med ett trettioårigt monopol, och trefaldigar mängden jämfört med ett tjugoårigt monopol. Men det är ingalunda fallet att ett postumt monopol på sextio år ger författaren tre gånger så mycket glädje och tre gånger så starkt motiv som ett postumt monopol på tjugo år. Tvärt om, skillnaden är så liten att den knappt är märkbar. Vi vet alla hur svagt vi påverkas av utsikterna till mycket avlägsna fördelar, även när det är fråga om fördelar som vi själva kan hoppas att få åtnjuta. Men en fördel som kan komma att åtnjutas mer än ett halvt sekel efter vi är döda, av någon, vi vet inte vem, kanske av någon ofödd, av någon som inte har någon som helt koppling till oss, det är egentligen ingen motivation till handling alls. Det är mycket möjligt att mark i det outforskade och icke kartlagda hjärtat av den Australiska kontinenten inom loppet av några generationer kommer att bli mycket värdefull. Men ingen av oss skulle vara beredd att betala fem pund för en hel provins i hjärtat av Australien. Vi vet att varken vi, eller någon vi bryr oss om, någonsin kommer att erhålla en spottstyver i inkomst från en sådan provins. Och en man berörs inte i någon större utsträckning av tanken att år 2000 eller 2100, kommer någon avlägsen arvinge att ha fler herdar anställda än prins Esterhazy, och kommer ha det finaste huset och bästa konstsamlingen i hela Victoria eller Sydney. Det är emellertid den sortens fördel som min hedervärda och lärda vän vill förläna författarna. Räknad som en fördel för dem, är det en ren nullitet, men räknat som en kostnad för allmänheten är det inte en nullitet, utan en mycket allvarlig och skadlig verklighet. Jag skall ge er ett exempel. Dr Johnson [Samuel Johnson, 1709-1784] dog för femtiosex år sedan. Om lagen vore sådan som min hedervärda och lärda vän vill göra den, skulle någon nu ha monopolet på Dr Johnsons verk. Vem denne någon skulle vara är omöjligt att säga, men vi kan våga oss på en gissning. Jag gissar då, att det skulle varit någon bokhandlare, som fått dem överlåtna av en annan bokhandlare, som var sonson till en tredje bokhandlare, som köpt upphovsrätten av Svarte Frank, doktorns tjänare och huvudsakliga arvinge, år 1785 eller 1786. Skulle nu vetskapen om att denna upphovsrätt skulle existera år 1841 ha varit en källa till tillfredsställelse för Johnson?
Skulle det ha ökat på hans ansträngningar? Skulle det en enda gång ha fått honom att stiga upp före middagstid? Skulle det en enda gång ha muntrat upp honom under ett anfall av mjältsjuka? Skulle det ha fått honom att ge oss en enda allegori till, en till levnadsbeskrivning av en poet, en till imitation av Juvenalis? Jag är fast övertygad om att så inte är fallet. Jag är fast övertygad om att för hundra år sedan, när han bevakade våra debatter för Gentleman's Magazine, skulle han mycket hellre ha haft två pence att köpa en tallrik märgpipa för i källarlokalen på något värdshus. Räknat som belöning för honom skulle skillnaden mellan en sextioårig och en trettioårig postum upphovsrätt ha varit mellan ingenting och så gott som ingenting. Men är skillnaden ingenting för oss? Jag kan köpa Rasselas [The History of Rasselas, Prince of Abissinia, novell utgiven 1759] för en sixpence, jag kanske hade fått ge fem shillings för den [tio gånger mer, 1 shilling = 12 old pence]. Jag kan köpa uppslagsverket, hela det äkta uppslagsverket [Johnson's Dictionary, 1755, ett standardverk för det engelska språket] för två guineas [1 guinea = 21 shilling = £1,05], kanske mindre; jag kanske hade måst giva fem eller sex guineas för det. Missunnar jag en man som Johnson detta? Inte alls. Visa mig att tanken på denna premie drev honom till någon livlig ansträngning, eller höll hans mod uppe under deprimerande omständigheter, och jag är helt villig att betala priset för ett sådant ändamål, trots att det är ett dyrt pris. Men det jag klagar över är att mina omständigheter skulle bli värre, utan att Johnsons blir bättre; att jag skall ge fem pund för något som för honom inte var värt en spottstyver.

Principen för upphovsrätt är denna. Det är en avgift på läsare med syftet att ge en premie till författare. Avgiften är en extraordinärt dålig sådan; det är en avgift på ett av de mest oskyldiga och mest berömvärda av mänskliga nöjen; och låt oss aldrig glömma att en avgift på oskyldiga nöjen är en uppmuntran till ohälsosamma nöjen. Jag erkänner dock nödvändigheten att premiera snille och kunskap. För att kunna ge en sådan premie, böjer jag mig villigt till och med inför denna svåra och betungande avgift. Nej, jag är beredd att höja avgiften, om det kan påvisas att jag på det sättet kunde öka premien i samma grad. Mitt klagomål är att min hedervärda och lärda vän dubblerar, trefaldigar, fyrfaldigar avgiften, och gör knappt något märkbart tillägg till premien. Ja, herr talman, vilken är den extra kostnaden som skulle belastat allmänheten för Dr Johnsons verk allena, om min hedervärda och lärda väns lagförslag hade varit landets lag? Jag har inte tillräckliga data för att göra mig en uppfattning. Men jag är säker på att bara avgifterna på hans uppslagsverk skulle ha uppgått till många tusentals pund. Om jag beräknar hela den extra summan som innehavarna av hans upphovsrätt skulle ha tagit ur allmänhetens fickor under det senaste halvseklet till tjugotusen pund, känner jag mig säker på att jag underskattar den rejält. Nu vill jag åter påpeka att jag tycker att det inte är mer än rätt om vi betalar tjugotusen pund förutsatt att Johnnson i så fall erhållit glädje och uppmuntran motsvarande tjugotusen pund. Men jag tycker att det vore drygt om vi skall betala tjugotusen pund för något som han inte skulle ha värderat till fem shillings.

Min hedervärda och lärda vän dröjer gärna vid anspråken hos de efterlevande till stora författare. Utan tvekan, herr talman, vore det mycket angenämt att få se en efterlevande till Shakespeare leva i överflöd av frukterna av sin stora förfaders snille. Ett hus vars prakt upprätthölls av ett sådant fädernearv skulle var ett mer intressant och slående objekt än Blenheim är för oss, eller som Strathfieldsaye [gods förlänat till hertigen av Wellington efter slaget vid Waterloo 1815] kommer vara för våra barn. Men, olyckligtvis, är det knappast möjligt under något system, att något sådant skall komma till stånd. Min hedervärda och lärda vän föreslår inte att upphovsrätten skall gå vidare till den äldsta sonen eller bindas upp som oavytterlig fideikommissegendom. Den skall endast vara personlig egendom. Det är därför högst osannolikt att den under sextio år eller halva den perioden kommer att gå från förälder till barn. Det finns en stor risk att mer än en person kommer att ha andelar i den. De kommer med all sannolikhet att sälja den och dela på betalningen. Priset en bokhandlare kommer att ge för den kommer inte att stå i proportion till den summa han senare kommer att ta ut av allmänheten, om hans spekulation visar sig vara framgångsrik. Han kommer bara att ge litet, om ens något, mer för en sextioårig period än för en trettioårig eller tjugofemårig. Det nuvarande värdet av en avlägsen fördel är alltid litet; men då det finns stort utrymme för tvivel om en avlägsen fördel kommer att vara någon fördel alls, kommer det nuvarande värdet att sjunka till nästan noll. Så nyckfull är nämligen den allmänna smaken, att ingen klok person vågar sig på att uttala sig om, med någon säkerhet, hur mycket någon bok publicerad i våra dagar kommer att sälja mellan år 1890 och 1900. Hela sättet att tänka och skriva har undergått en förändring under en mycket kortare period än den som min hedervärda och lärda vän vill förlänga den postuma upphovsrätten till. Vilken skulle ha ansetts vara den värdefullaste litterära egendomen under Karl den andres tid [regent 1660-1685]? Jag skulle gissa på Cowleys dikter. Lägg på sextio år och du är i den generation om vilken Pope frågade, "Vem läser Cowley nu för tiden?" Vilka verk inväntades någonsin med mer otålighet av allmänheten än de av lord Bolingbroke, som kom ut, tror jag, år 1754? År 1814 skulle ingen bokhandlare ha tackat dig för upphovsrätten för dem alla, om du erbjudit honom dem gratis. Vad skulle Paternoster Row betala idag för upphovsrätten till Hayleys Triumphs of Temper, som beundrades så starkt under en period som många idag levande ännu minns? Jag säger därför att på grund av själva naturen hos litterär egendom, kommer den nästan säkert att gå ur händerna på författarens familj; och jag säger, att priset som familjen erhåller för den kommer att vara en bråkdel av avgiften som köparen, om hans spekulation visar sig lyckad, kommer att utmäta av allmänheten under en lång räcka av år.

Om, herr talman, jag önskade finna en tydlig och perfekt illustration av effekterna jag förväntar mig av lång upphovsrätt, skulle jag välja,--vilket säkert skulle överraska min hedervärda och lärda kollega,--skulle jag välja fallet med Miltons dotterdotter. Lika ofta som detta lagförslag varit under diskussion, har Miltons dotterdotters öde lagts fram av förespråkarna för monopol. Min hedervärda och lärda vän har vid upprepade tillfällen berättat historien med stor vältalighet och effekt. Han har utbrett sig över lidandena, den ytterliga fattigdom som drabbade denna olyckliga kvinna, den sista av en eminent ätt. Han berättar för oss att i hennes svåraste nöd, höll Garrick en välgörenhetstillställning för hennes skull, att Johnson skrev ett förord, att allmänheten bidrog med några hundra pund. Var det rättvist, frågar han, att hon skulle erhålla som allmosor, en liten del av vad som egentligen var en skuld? Varför, frågar han, fick hon leva nödtorftigt på välgörenhet istället för att leva i lyx och överflöd av intäkterna från hennes förfaders verk? Men, herr talman, försöker min hedervärda och lärda vän påstå att dessa händelser, som han så ofta och känslomässigt beskrivit, orsakades av upphovsrättsperiodens korthet? På den tiden var ju upphovsrättsperioden till och med längre än han, just nu, föreslår att vi skall göra den. Monopolet varade, inte sextio år, utan för evigt. På den tiden då Miltons dotterdotter bad om allmosor, var Miltons verk en bokhandlares exklusiva egendom. Bara några månader efter den dag då välgörenhetstillställningen hölls på Garricks teater, yrkade rättsinnehavaren av Paradise Lost,--jag tror det var Tonson,--inför lordkanslerns domstol på, och fick igenom, ett vitesföreläggande mot en annan bokhandlare som hade publicerat en billighetsversion av denna episka dikt. Nyutgåvan av [Miltons] Comus kom, om jag minns rätt 1750, vitesföreläggandet 1752. Här har vi då en perfekt illustration av effekterna av lång upphovsrätt. Miltons verk är en enda förläggares egendom. Alla som vill ha dem måste köpa dem i Tonsons bokhandel, till Tonsons pris. Vem som helst som försöker erbjuda dem billigare än Tonson förföljs med rättsprocesser. Tusentals människor som gärna skulle vilja äga ett exemplar av Paradise Lost, måste avstå från det stora nöjet. Och hur är, samtidigt, situationen för den enda person som författaren, skyddad till så hög kosntad för allmänheten, kunde tänkas intressera sig för? Hon lever i yttersta armod. Miltons verk är ett monopol. Miltons dotterdotter svälter. Läsaren blir plundrad; men författarens familj tjänar inget. Samhället beskattas dubbelt. Det måste betala ett hutlöst pris för dikterna; och måste samtidigt ge allmosor åt poetens enda efterlevande.

Men det är inte allt. Jag anser det riktigt, herr talman, att påkalla kammarens uppmärksamhet på en fara, som kanske är ännu mer överhängande om upphovsrätten förblir i familjens händer än om den överförs till bokhandlare. Jag fruktar på allvar att, om ett förslag som detta skulle antas, skulle många värdefulla verk antingen dras in eller bli sorgligt förvanskade. Jag kan bevisa att denna fara inte är inbillad; och jag är helt säker på att, om faran är verklig, så kommer de motåtgärder som min hedervärda och lärda vän har utformat att visa sig vara helt verkningslösa. Att faran inte är inbillad är lätt att visa. Jag är säker på att de flesta av oss har har känt personer som, mycket felaktigt enligt min mening, men med de bästa intentioner, skulle välja att inte trycka nya utgåvor av Fieldings romaner, eller av Gibbons History of the Decline and Fall of the Roman Empire. En del bättre herrar är måhända av åsikten att det vore lika bra om Tom Jones och Gibbons historia aldrig trycktes om. Jag skall därför inte dröja mig kvar vid dessa och liknande fall. Jag skall välja fall för vilka det troligen inte kommer att finnas några meningsskiljaktigheter här; fall, dessutom, i vilka faran jag nu talar om inte är en fråga om antaganden, utan om fakta. Ta Richardsons romaner [Samuel Richardson 1689-1761]. Vad jag än, vid detta tillfälle, må tycka om min hedervärda och lärda väns omdöme som lagstiftare, måste jag alltid respektera hans omdöme som litteraturkritiker. Han skulle, är jag säker på, säga att Richardsons romaner är bland de värdefullaste, bland de mest originella verken på vårt språk. Inga skrifter har gjort mer för att öka den engelska snillrikhetens berömmelse i främmande länder. Inga skrifter är mer känslosamma. Inga skrifter, bortsett från Shakespeares, röjer en djupsinnigare kunskap om det mänskliga hjärtat. Vad gäller deras moraliska inriktning, kan jag återge de mest pålitliga vittensmål. Dr Johnson beskriver Richardson som en som lärt passionerna att lyda dygdens befallningar. Min käre och ärade vän, herr Wilberforce, undantar i sin berömda religiösa avhandling, då han talar om den okristliga tendensen hos sjuttonhundratalets modelitteratur, uttryckligen Richardson från den kritiken. En annan oförvitlig person, som jag aldrig kan nämna annat än med respekt och vänlighet, fru Hannah Moore, deklarerade ofta i konversationer, och har deklarerat i en av sina publicerade dikter, att det var ur Richardsons skrifter hon först lärde sig de principer om fromhet som kom att styra hennes liv. Jag kan tryggt säga att böcker som är kända som konstverk över hela den civiliserade världen, och prisade för sitt moraliska innehåll av Dr Johnson, av herr Wilberforce, av fru Hannah Moore, icke borde undertryckas. Herr talman, det är min fasta övertygelse att om lagen varit sådan som min hedervärda och lärda vän nu föreslår, skulle de ha undertryckts. Jag minns Richardsons dotterson mycket väl, han var präst i Londons stad; han var en rakryggad och utmärkt man; men han hade ådragit sig en stark fördom mot skönlitterära verk. Han ansåg allt romanläsande inte bara frivolt, utan även syndfullt. Han sade,--detta säger jag med en av hans bröder i prästerskapet, som nu är en biskop, som källa,--han sade att han aldrig ansett det riktigt att läsa någon av sin morfaders böcker. Antag, herr talman, att lagen vore vad min hedervärda och lärda vän vill göra den till. Antag att upphovsrätten till Richardsons verk hade gått vidare, som mycket väl kunde ha varit fallet, till denne herre. Jag är fast i min övertygelse att han skulle ansett det syndigt att ge dem en större spridning. Jag är fast i min övertygelse, att han inte ens för hundra tusen pund avsiktligen skulle ha gjort något som han ansåg vara syndigt. Han skulle inte ha tillåtit nya utgåvor. Och vilket skydd skänker min hedervärda och lärda vän till allmänheten i ett fall som detta? Jo, herr talman, han föreslår att om en bok inte trycks om inom fem år, skall vem som helst kunna sätta in en notis i London Gazette: annonsen måste upprepas tre gånger: ett år måste förflyta; och sedan, om upphovsrättsinnehavaren inte lägger fram en ny utgåva, förlorar han sin ensamrätt. Vilket skydd är nu detta för allmänheten? Vad är en ny utgåva? Definierar lagen hur många exemplar som utgör en utgåva? Begränsar den priset som får tas ut för ett exemplar? Är tolv kopior på tjockt papper, till priset av trettio guineas styck, en utgåva? Det har varit vanligt, när monopol beviljats, att föreskriva antal och priser. Men jag finner inte att min hedervärda och lärda vän gör så i det föreliggande fallet. Och utan något sådant förbehåll, är garantin han erbjuder oss klart illusorisk. Det är min övertygelse, att under ett sådant system som han rekommenderar oss, skulle ett exemplar av [Richardsons] Clarissa varit lika sällsynt som en Aldus eller en Caxton. [Boktryckare från 1400-talet]

Jag skall ge ett annat exempel. En av de mest lärorika, intressanta och trevliga böckerna på vårt språk är Boswells Life of Johnson. Nu är det väl känt att Boswells äldste son betraktade denna bok, betraktade hela relationen mellan Boswell och Johnson, som en fläck på familjens vapensköld. Han ansåg, kanske inte helt utan orsak, att hans far hade blottat sig själv i en löjeväckande och förnedrande dager. Och därför blev han så stingslig och lättretad att han till slut inte kunde stå ut med att höra Life of Johnson omnämnas. Antag att lagen varit vad min hedervärda och lärda vän vill göra den till. Antag att upphovsrätten till till Boswells Life of Johnson hade tillhört, som den mycket väl kunde ha gjort, Boswells äldste son. Vilka hade konsekvenserna blivit? Ett oförvanskat exemplar av världens bästa biografiska verk skulle vara lika sällsynt som förstautgåvan av Camdens Britannia.

Detta är starka argument. Jag har visat er att, om lagen varit vad ni nu tänker er att ändra den till, så hade det yppersta skönlitterära prosaverket på engelska, så hade det yppersta biografiska verket på engelska, med största sannolikhet blivit indragna. Men jag har lagt fram min sak försiktigt. Böckerna jag nämnt är sällsynt oförargliga böcker, böcker som inte berör någon av de frågor som driver även visa män bortom visdomens råmärken. Det finns böcker av ett helt annat slag, böcker som är samlingspunkter för stora politiska och religiösa grupper. Vad kommer sannolikt att hända om upphovsrätten till en av dessa böcker genom arv eller överlåtelse skulle förvärvas av någon fientligt inställd fanatiker? Jag skall nöja mig med ett exempel. Det är bara femtio år sedan John Wesley dog; och alla hans verk skulle, om lagen vore sådan som min hedervärda och lärde vän vill göra den, nu ha varit någon enskild persons egendom. Sekten som Wesley grundade är den mest talrika, mest välbärgade, mest mäktiga och mest nitiska av sekter. I varje parlamentsval är det av allra största vikt att försäkra sig om stöd från de Wesleyska metodisterna. Deras antal beräknas vara många hundra tusen. De bevarar minnet av sin ledare med den största vördnad; och inte utan orsak, ty han var utan tvekan en stor och en god man. De hänvisar ständigt till honom som auktoritet. Hans verk är i deras ögon av det allra högsta värde. Hans doktrinära skrifter betraktas av dem som innehållande det bästa teologiska systemet som någonsin härletts från den Heliga Skrift. Hans dagböcker, intressanta även för den vanliga läsaren, är särskilt intressanta för metodisterna: ty de innehåller hela historien för den märkliga församling som, svag och föraktad i början, nu, efter att ett sekel förflutit, är så stark, så blomstrande och så formidabel. Psalmerna som han gav sitt godkännande till är en synnerligen viktig del av gudstjänsten för hans anhängare. Antag nu att upphovsrätten till dessa verk skulle tillhöra någon person som betraktar minnet av John Wesley och metodisternas doktriner och läror som avskyvärda. Det finns många sådana personer. Kyrkodomstolarna behandlar i detta nu fallet med en präst i statskyrkan som förvägrat ett barn som blivit döpt av en metodistpastor en kristen begravning. Jag bläddrade härom dagen i en publikation som betraktas som ett av de mest repektabla organen för en stor och växande gruppering inom anglikanska kyrkan, och där såg jag John Wesley betecknad som en edsbrytande präst. Antag att Wesleys verk gjordes otillgängliga. Ja, herr talman, en sådan källa till missnöje skulle vara tillräcklig för att skaka regeringsmakten i sina grundvalar. Må de ledamöter som är knutna till kyrkan fundera ett ögonblick på hur de skulle känna om anglikanska kyrkans bön- och ritualbok inte skulle kunna ges ut i nya utgåvor under de kommande trettio eller fyrtio åren, om priset för den boken drevs upp till fem eller tio guineas. Och låt dem avgöra huruvida de skall stifta en lag som gör det möjligt, som gör det sannolikt, att en så outhärdlig orätt kan begås mot någon sekt som kanske omfattar en halv miljon människor.

Jag är så pass medveten, herr talman, om den välvillighet med vilken kammaren lyssnat på mig, att jag inte vill uppehålla er längre. Jag vill bara säga det, att om förslaget som framlagts skulle gå igenom, och skulle ge upphov till en tiondel av de problem som det kan antas ge upphov till, och som jag helt och fullt förväntar mig att det kommer att ge upphov till, kommer det snart att finnas en motåtgärd, men av ett mycket oönskat slag. Precis som de absurda lagarna som förbjöd försäljning av vilt i praktiken upphävdes av tjuvskytten, precis som många absurda tullar i praktiken upphävts av smugglaren, så kommer denna lag i praktiken att upphävas av piratförläggaren. I nuläget har upphovsrättsinnehavaren den allmänna opinionen på sin sida. De som gör intrång i upphovsrätten betraktas som uslingar som rycker brödet ur munnarna på de rättmätiga ägarna. Alla gläds åt att se dem fjättrade av lagen, och tvingade att återbetala sina orättmätiga förtjänster. Ingen handelsman med gott rykte vill ha något att göra med sådana skamliga transaktioner. Stifta denna lag: och det är slut med den känslan. Helt andra människor än den nuvarande sortens piratförläggare kommer snart att inkräkta på detta outhärdliga monopol. Stora mängder kapital kommer hela tiden att brukas med avsikt att kringgå denna lag. Varje kryphål kommer att användas för att undvika rättslig påföljd; och hela nationen kommer att vara med i sammansvärjningen. Ja, i sanning, hos vilken sida bör allmänhetens sympatier vila, när frågan är huruvida någon bok, lika populär som Robinson Crusoe, eller the Pilgrim's Process, skall finnas i varje stuga, eller om den skall vara förbehållen de rikas bibliotek i syfte att berika sonsonen till någon bokhandlare, som hundra år tidigare köpte upphovsrätten till ett vrakpris av den tillfälligt nödställde författaren? Kom också ihåg att om det en gång upphör att anses felaktigt och skändligt att göra intrång i litterär egendom, så kan ingen person säga var intrången slutar. Allmänheten gör sällan subtila distinktioner. Den sunda upphovsrätten som nu finns kommer att bli delaktig i vanryktet och faran hos den nya upphovsrätt som ni är på väg att skapa. Och ni kommer att finna att ni, i ert försök att införa oresonliga inskränkningar på möjligheten att göra nyutgåvor av döda personers verk, i stor utsträckning har avlägsnat de skrupler som nu hindrar folk från att plundra och bedra de levande. Om jag såg, herr talman, någon möjlighet att detta förslag kunde ändras i Utskottet på så sätt att mina invändningar kunde åtgärdas, skulle jag inte så split i kammaren i detta stadium av processen. Men jag är så säker på att ingen förändring som inte skulle verka oförsvarbar för min hedervärda och lärda vän, skulle kunna göra förslaget försvarbart i mina ögon, att jag tyvärr måste yrka på att detta lagförslag skall föredras för andra gången om sex månader från denna dag. [Macaulay ber alltså om ett halvårs bordläggning av frågan, innan den eventuellt skickas vidare till utskottet.]